Genomskådad
Ärlighet varar längst... Jag är inte mycket för att föreställa mig eller låtsas vara någon jag inte är. Varken i ord eller handling. Kalla det kanske lathet. Men jag känner att det oftast är enklare att vara den man är och kunna det man kan, än att låtsas vara bättre än vad man egentligen är.
Men med det sagt, så har vintertröttheten i kombination med åldern satt sina tydliga spår. Och jag tyckte nog mest att jag såg ut som en blek och ogräddad semla igår när dagsljuset träffade spegeln. Så när jag slog knät i en låda med gammalt smink tänkte jag att en färdiggräddad semla med florsocker är ju mycket trevligare att se på än en blek och ogräddad. Så jag dammade av mig själv med pudervippan, ritade lite med en gammal kajalpenna och testade ett läppsitft som antingen ändrat färg av ålder eller så har jag helt ändrat smak genom åren som gått.
En bättre version av mig själv. Tänkte jag. Glöm det. Hippie genomskådade mig direkt. Något var väldigt fel i mitt ansikte. Hon luktade sig igenom varenda rynka. Noggrant. Så när hon väl hade gått över hela ansiktet hade jag bara lite felfärgat läppsift kvar i ena mungipan. Resten av ansiktet var nu återigen blekt och osminkat och luktade dessutom hund. Jättebra, tyckte Hippie. Matte var återigen sig själv.
Ja, man ska verkligen inte försöka vara någon man inte är. I alla fall inte om man har hund❣
