Äpplen och Päron
Är ju inte samma sak. Även att det visserligen finns äpplen som smakar päron. Och att båda växer på träd och är släkt på långt håll. Men nej, det är inte samma sak. Ett äpple är ett äpple och ett päron är ett päron. Inga konstigheter. Och skulle det bli några konstigheter med låt säga äpplena, så straffar vi inte päronen för det. Och skulle det finnas det ett ruttet päron på en gren så slänger vi inte heller all frukt i trädgården på komposten.
Min fruktkompott låter nog för de flesta ganska så logisk och självklar. Till och med jag, som är en känslomänniska, behandlar min frukt med rationalitet.
Så det är för mig ganska så märkligt och även i viss mån lite skrämmande att så många människor nu reagerar och agerar helt och enbart i affekt. För resultatet kan bli så väldigt och långtgående fel. Ja, kanske inte väldigt när det kommer till fallfrukt men när det gäller andra saker. T ex hundar. Nu har en människa blivit ihjälbiten av en hund. Tack o lov, mitt i allt elände, att det ändå var ägaren till hunden som dog. Och nu kommer alla känslorna på en och samma gång. Stora hundar är farligare än andra hundar. Vissa raser borde förbjudas. Blandraser borde elimineras. Man borde ha tvång på hundkörkort. Och så vidare och så vidare...
Hundar är inte människor. Hundar är väldigt mycket mer snälla och vänliga. De har dessutom inte riktigt utvecklat vår förmåga att manipulera eller vara beräknande. Och de är inte i närheten av att besitta vår ondska eller hat. Men de har ganska så mycket mer kraft i sina käkar och de har lite vassare tänder än vad vi har. Vissa raser är avlade för att använda dessa i större utsträckning än andra. Precis som det ska vara. Du köper inte en Ferrari om du måste plöja dig igenom en leråker varje morgon när du ska till jobbet. Lika lite som du köper en Wrangler om du alltid går i pennkjol och stilettklackar. Däremot kan du mycket väl köra båda två om du väl lärt dig köra bil. Om du bara tänker på att gaspedalen och reaktionstiden skiljer sig avsevärt mellan de två bilmodellerna.
Precis som med hundar. En newfoundlandshund är godmodigheten och snällheten personifierad. Där går inte mycket fel. Och skulle det gå fel är det förmodligen antingen något allvarligt fel på hunden som individ, på ägaren eller en kombinationa av de båda två. Med en mioritic är det mycket som kan gå fel. Det är en vakthund som är avlad för att skydda sin flock mot varg och björn. På riktigt. Och inte i någon saga för flera tusen år sedan. Så det är en hund man som okänd helst inte bör närma sig om man inte bär kevlar från topp till tå. Och hjälm med visir. Med en sådan hund kommer ansvar. Inte hos hunden - men hos ägaren. Det finns många sådana raser som kräver ett större ansvar och kunnande hos ägaren än de flesta andra. Och de kräver även att ägaren är ödmjuk. Ödmjuk inför att man inte alltid är den bästa för sin hund. Ödmjuk inför att den här hunden som individ har sådana problem att man själv inte har kunskap att hjälpa den att bli en harmonisk varelse. Och ödmjuk inför att man inte alltid själv vet bäst. Och ödmjuk inför sin förmåga att be om hjälp innan det slutar i katastrof.
Men det är viktigt att komma ihåg att ett äpple är inte ett päron. Och inte heller är all frukt på ett och samma träd precis likadana varandra. På gott och ont.
